Jag älskar min moppe. Jag älskar friheten den ger mig. Jag älskar att jag, som nu ikväll, helt plötsligt klockan halv nio på kvällen kan känna att fan, jag är jävligt sugen på glass.. och då bara kunna ta moppen ner till byn och köpa glass. Jag behöver inte ta någon buss som inte ens går halv nio, jag behöver inte be någon skjutsa mig, jag kan åka själv, alldeles själv ner till Bålsta för att köpa den där glassen. Det ger mig lyckorus. En sådan liten fjantig grej ger mig lyckorus.
Ja, jag fick plötsligt ett otroligt sug efter glass.
Ingen piggelin eller sandwich, nej, Ben&Jerry’s glass. För det var ju inte igår! Eller jo, vänta, det var det ju faktiskt. Jag åt en 150 cl Cookie Dough inne i stan igår medans jag och Matilda väntade på tåget. But still, jag blev jävligt sugen på den där glassen iallafall. Så jag tog alldeles nyss moppen ner till byn. Men inte utan att bli glassbud åt halva familjen förstås, jodå, när de fick höra att jag skulle ner och köpa glass så bad dem mig köpa till dem också. Inga problem sa jag, det gjorde bara det hela ännu roligare. Plötsligt fick jag vara den “vuxna” och köpa glass till familjen, det var plötsligt inte familjen som fick köpa glass åt mig. Glassbil (glassmoppe?) blev jag alltså. Jag åkte de dryga två kilometrarna ner till shell och kom snabbt därifrån med en Magnum classic, en Magnum mandel och en fet 500 cl Ben&Jerry’s Cookie Dough. Again. Noll variation, men det spelar ingen roll egentligen för den är så jäkla god. Nu sitter jag här och har precis ätit en skål av glassen, och jag är nöjd. Mätt, men nöjd.
